Sveriges ekonomiska trygghetssystem har länge varit ett typexempel på standardstrygghetsmodellen. I den kombineras ett generellt grundskydd med en inkomstbortfallsprincip, där ersättningarna speglar den förlorade inkomsten när individen inte kan arbeta.
I rapporten analyserar Kenneth Nelson, professor vid Oxford University och Stockholms universitet, och Sebastian Sirén, forskare vid Uppsala universitet, hur ersättningar vid ålderdom, sjukdom, arbetsskada, arbetslöshet, föräldraledighet och låg inkomst har utvecklats över tid. De jämför också Sverige med sjutton andra OECD-länder.*
De finner att Sveriges ekonomiska trygghetssystem i stor utsträckning har förlorat sin särställning internationellt. Ersättningsnivåerna ligger numera i flera fall i linje med eller under genomsnittet i jämförelseländerna. Inkomstbortfallsprincipen har försvagats med konsekvens att systemet i allt större utsträckning liknar ett grundskydd.
Rörelsen bort från standardtrygghetsmodellen till ett system mer inriktat mot grundtrygghet började i samband med den ekonomiska krisen i början på 1990-talet. Utvecklingen har till stor del skett genom politiska icke-beslut, bland annat genom att inkomsttaken inte har justerats i takt med inkomstutvecklingen.
Forskarna finner också att inkomstbortfallsprincipen idag främst upprätthålls genom kollektivavtal och fackliga medlemsförsäkringar. Det innebär att grupper med stark förankring på arbetsmarknaden får ersättning över inkomsttaken i de skattefinansierade systemen. Det offentliga åtagandet inom trygghetssystemen har därmed i större utsträckning kommit att rikta sig till mer utsatta grupper, som personer med osäkra anställningar och vissa egenföretagare. Samtidigt har inkomstomjämlikheten och andelen som lever i relativ fattigdom ökat.
Rapportens övriga slutsatser och resultat
- Ersättningsnivåerna vid arbetslöshet, arbetsskada och pension har minskat relativt andra länder, medan sjuk- och föräldraförsäkringarna till viss del behållit sin nivå (figur 1).
- En växande andel av befolkningen har inkomster över inkomsttaken, vilket innebär att en allt större grupp inte omfattas av full inkomstrelaterad ersättning.
- Villkoren för att kvalificera sig till ersättning har skärpts, särskilt inom arbetslöshets- och arbetsskadeförsäkringen.
- Det behovsprövade försörjningsstödet och det inkomstprövade bostadsbidraget i Sverige låg över OECD-genomsnittet i början av 1990-talet, men har därefter utvecklats långsammare än i jämförelseländerna. Sedan millennieskiftet har nivån i Sverige ökat något snabbare än prisutvecklingen, men inte i samma takt som i många andra länder (figur 2).
Figur 1. Faktisk ersättningsnivå efter skatt i Sverige och de undersökta OECD-länderna 1960–2020.
Figur 2. Minimistödets storlek i Sverige och andra OECD-länder 1990–2022.
Rapportens rekommendationer
- Stärk kopplingen mellan trygghetssystemen och breda löntagargrupper för att långsiktigt bidra till legitimitet och stöd för de offentliga trygghetssystemen.
- En automatisk indexering av inkomsttaken mot löneutvecklingen bör övervägas för att upprätthålla inkomstbortfallsprincipen.
- Se över villkoren för att kvalificera sig till ersättning, i syfte att stärka det offentligt finansierade inkomstskyddet.
- Vägvalen för den ekonomiska trygghetspolitiken bör diskuteras öppet och med ett långsiktigt perspektiv.
* De jämförda länderna är Australien, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Japan, Kanada, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Schweiz, Storbritannien, Tyskland, USA och Österrike. Länderna har valts ut för att likna Sverige i politiska och ekonomiska avseenden samtidigt som de speglar en socialpolitisk mångfald.
Om författarna
Kenneth Nelson är Barnett Professor of Social Policy vid University of Oxford och professor i sociologi vid Stockholms universitet.
Sebastian Sirén är fil.dr i sociologi och forskare vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.